Sommaren gick så ofattbart fort, den bara flög förbi. och det har de senaste 11 månaderna också gjort, snart är det ett helt år utan min tjeja vid min sida. samtidigt som saknaden fortfarande är stark så har jag fan börjat förstå att hon kommer inte tillbaka.. hur mycket jag i hjärtat önskar.. min bästa vän, vi som krigat mot allt tillsammans, nu krigar jag själv.
jag kommer aldrig att acceptera att du är borta, men jag måste lära mig att leva med det, du gav mig den starkaste vänskapen jag upplevt, du har gett mig mest kärlek i hela mitt liv, och du har varit den som aldrig gav upp mig eller lämnade min sida.. och varje dag så finns du i mina tankar, i mitt hjärta och jag pratar om dig dagligen med M, han är nu 8 månader och de är full fart hemma. de är helt sjukt hur livet kan ändras på bara några sekunder.
det gör ont utan dig, och det kommer det alltid att göra, vi saknar dig.
Appråpå annat så har jag fallit tillbaka på ruta 1 igen, de gick rätt så fort, och jag arbetar just nu med att läka mig själv, fast de inte gått så bra. jag kör ju på som alltid gjort. tills läkaren frågade mig om jag ens är rädd om livet jag har, då förstod jag.
det är dags att vända nästa blad, att avsluta detta kapitel, att gå vidare, med vetskapen om att jag aldrig kommer att glömma, förlåta , eller acceptera.
för nu är du bland molnen och jag ensam på marken kvar ..